Sammandrag av slutrapporten ”Vaccination av hund och katt i Sverige”

Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (SVS) i samarbete med Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA)

“Vaccination av hund och katt i Sverige”, har sammanställts av en expertgrupp som utsetts av Sveriges veterinärmedicinska sällskap (SVS) och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Rapporten innehåller en utförlig litteraturgenomgång som bland annat beskriver vaccinernas historia, immunologiska mekanismer vid vaccination, biverkningar inklusive en utvärdering av biverkningsrapporteringen, djurhållning som påverkar risken för infektioner och en genomgång av duration av skyddande immunitet. Rapporten går också igenom vilka infektionsämnen som är relevanta för vaccination av hund och katt samt de egenskaper hos smittämnena som är relevanta för kontroll och förebyggande åtgärder i Sverige.

Målsättningen för gruppen har varit att föreslå en relevant vaccinationspolicy för hund och katt i Sverige, samt för hundar och katter som ska resa i Europa.

Betydelsen av vaccinationer

I allmänhet skyddar vaccin mot sjukdom men inte mot smitta.  Detta innebär att vaccinerade djur kan vara smittbärare av flera av de sjukdomar de vaccineras mot. Men då den främsta smittkällan  trots allt är sjuka djur så har vaccinet ändå betydelse när det kommer till att hindra smittspridning.

Syftet med att vaccinera katter är alltså främst att hindra smittspridning, och därigenom bespara dem lidande och död eller kroniska men efter genomgången sjukdom. Numera är de sjukdomar vi vaccinerar dem mot så pass ovanliga att både djurägare och media börjat fokusera på de högst sällsynta biverkningar som trots allt finns, och det händer att man tolkar dessa som ett bevis på att vaccin är skadligt. Det tycks också vara en vanlig föreställning att de sjukdomar vi vaccinerar mot är utrotade och inte längre innebär en risk för ovaccinerade katter. Men så är inte fallet och vi får inte glömma att det innan vi började vaccinera våra katter så var det oräkneliga katter som mötte en plågsam död i kattpesten. Konsekvensen av att sluta vaccinera nu är ofelbart att vi över tid, återigen skulle få se ökande antal sjukdomsfall.

Hos katt är de risker som uppmärksammats tumörbildning, främst i samband med avdödat vaccin, samt snuva och påverkat allmäntillstånd hos kattungar som fått levande vaccin. Tyvärr saknas tillförlitliga data om förekomsten av tumörer i samband med vaccination i Europa och man har därför inte lyckats bevisa ett samband. Man har däremot kommit fram till att ett eventuellt samband endast gäller katt. Man ställer sig också tveksam till att det skulle vara vaccinets innehåll som leder till utveckling av tumörer, utan menar att den mest trovärdiga förklaringen är tumören uppstår pga en kronisk inflammation på injektionsplatsen och att även andra preparat än just vacciner skulle kunna ge samma biverkning. Man påpekar emellertid att vaccination fortfarande är det säkraste och mest effektiva sättet att skydda katten mot allvarliga sjukdomar.

Egenskaper hos vacciner

För att rättfärdiga vaccinering bör sjukdomen som är målet för behandlingen vara tillräckligt allvarlig för djuret.

Egenskaper hos ett optimalt vaccin:

¬             Skydd mot sjukdom (helst också mot infektion)

¬             Bra svar hos många individer, s.k. brett populationssvar

¬             Lång varaktighet hos skydd mot sjukdom (immunologiskt minne)

¬             Hög grad av säkerhet (ofarligt, frånvaro av skadliga bieffekter)

¬             Stabilt vid förvaring och under fältförhållanden

¬             Kostnadseffektivt

Immunologiska mekanismer vid vaccination

Immunsystemet hos ryggradsdjuren försvarar individen mot infektioner och delas traditionellt in i två huvuddelar, den snabba medfödda (naturliga) immuniteten och den mer långsamt utvecklade adaptiva (förvärvade) immuniteten. Naturlig och förvärvad immunitet kommunicerar ständig med varandra och därmed samverkar de på olika sätt. Effektiva vacciner måste därför aktivera både det naturliga och adaptiva immunsystemet.

Medfödd immunitet tjänar normalt som ett tidigt försvar men saknar förmåga att ge specifik skyddande immunitet och saknar immunologiskt minne som förhindrar reinfektioner. Adaptiv immunitet har den för vacciners effekt så viktiga biologiska egenskapen, immunologiskt minne, vilket är det som möjliggör att ett aktivt skydd mot infektioner kan grundläggas genom vaccination. Minnescellerna är vid vaccinering med levande vaccin långlivade och kan överleva under månader till år efter det att påvisbart antigen försvunnit.

Överföring av maternella antikroppar

Maternella antikroppar överförda till ungarna ger ett partiellt skydd innan det egna immunsystemet är fullt utvecklat. Samtidigt kan maternella antikroppar förhindra effektiv vaccinering av nyfödda genom blockering av vaccinantigenet. Upptaget av antikroppar via råmjölken varierar inom en och samma kull, och endast mycket små mängder immunoglobuliner via moderkakan. De nyfödda kattungarna kan däremot under de första 12 timmarna ta upp dessa via tarmen. Mängden immunoglobuliner är endast marginellt högre i råmjölk än i mjölk varför di från en annan hona kan användas som substitut om moderns råmjölk av någon anledning inte finns att tillgå. Mängden maternella antikroppar hos kattungen är högst de första dygnen efter födseln, och börjar sjunka redan från dag tre. Efter 3-4 veckor är den som lägst, och fram till dess kattungens egen antikroppsproduktion kommer igång efter ca 6 veckor, är den mycket infektionskänslig. Durationen (avtrappningen) av maternell immunitet har visats stå i direkt proportion med honans antikroppshalt. Andelen kattungar till immuna honor som var känsliga för felint parvovirus var 10-30% vecka åtta till nio och steg till 100% från vecka 12 .

Skillnader mellan levande och avdödat vaccin

Det finns viktiga principiella skillnader mellan levande och avdödade vacciner. För avdödat vaccin behövs upprepade injiceringar, för att sätta igång det immunologiska minnet mot vaccinantigenet. Mikroorganismerna hos levande vacciner däremot förökar sig i värddjuret och den effektiva vaccindosen förstärks. Därför behövs endast en dos för att ge fullgod immunitet. Andra skillnader är att  levande vaccin är mer effektivt men kan medföra en risk för kliniska symtom medan avdödat är ofarligt i det avseendet men inte ger lika bra skydd.

Kombinerade vacciner

På grund av olika faktorer i immunförsvaret är det svårt att teoretiskt förutsäga effektiviteten hos kombinationsvacciner varför utveckling av sådana vacciner kräver utförliga tillämpade studier hos laboratoriedjur under fältbetingelser. Av samma skäl som ovan kan även resultatet av samtidig injicering med flera olika vacciner vara svårt att helt förutsäga. Testade multikomponentvacciner är oftast bättre kontrollerade än en kombination av flera samtidiga vaccinationer med vacciner från olika tillverkare.

Vaccinationsbiverkningar

Biverkningsrisken för ett vaccin måste ställas i relation till risken att bli sjuk som ovaccinerad. Antalet faktiska biverkningar kan vanligtvis antas vara större än de som observeras, vilka i sin tur kan antas vara fler än de som faktiskt rapporteras. Hänsyn måste också tas till flera inbyggda felkällor, den mänskliga faktorn, nya produkter, rykten bland djurägare och veterinärer liksom vad som anses vara väntade respektive oväntade biverkningar påverkar absolut rapporteringen. Uppföljningen av de misstänkta biverkningar som rapporteras är ofta svår och någon säker koppling till det aktuella vaccinet kan inte alltid göras. Siffror från Sverige för år 2000 var 67 rapporterade vaccinbiverkningar per 568.800 sålda vaccindoser, vilket motsvarar 1,18/10.000. Det är vanligt att biverkningarna ställs i relation till antalet försålda doser vaccin, även när det gäller enskilda vacciner. Enligt Siev (1999) är detta inte korrekt, eftersom alla vaccinationer inte övervakas. För enskilda vaccinmärken blir osäkerheten ännu större eftersom intresset för att rapportera biverkningar är olika hos olika veterinärer. Om sedan dessa veterinärer använder olika vaccinfabrikat – hur påverkas då biverkningsrapporteringen?

 

Systemiska reaktioner

Några timmar efter vaccination uppkommer ofta symtom som feber, trötthet och aptitförlust som kan bestå i upp till 24-36 timmar. Orsakerna kan vara virusreplikering när ett levande modifierat vaccin används, endotoxiner, reaktion på adjuvans*, eller ett svar från immunsystemet. Symtomen är ofta milda och snabbt övergående, i enstaka fall blir reaktionen kraftigare och då kan veterinärvård vara nödvändigt. Reaktionen kan ofta betraktas som normal, då man vid en vaccination förväntar sig att immunsystemet skall ”svara” på något sätt. I en undersökning sågs reaktionen oftare då flera vacciner gavs samtidigt samt då djuren var över ett år. *A substance added to a vaccine to improve the immune response so that less vaccine is needed to produce a non-specific stimulator of the immune response. (On-Line Medical Dictionary http://cancerweb.ncl.ac.uk/omd/)

Överkänslighetsreaktion typ 1 (anafylaxi)

I allmännhet anses reaktioner som uppstår tidigare än 3 timmar efter vaccination bero på typ 1 överkänslighet. I amerikansk litteratur rapporteras hos katt kräkningar, med eller utan diarré, som den vanligaste typ 1 reaktionen. Men även andningssvårigheter och symtom från huden kan uppstå. Reaktionen kan kvarstå 24-48 timmar varför observation och upprepad behandling med kortison, antihistamin och noradrenalin kan behövas.

Överkänslighetsreaktion typ 2 (cytotoxisk)

Antigen som fäster på celler (ofta röda blodkroppar) medför att cellerna upplevs som främmande och immunförsvaret förstör då de förändrade cellerna Det är denna reaktion som kan uppstå vid blodtransfusion om det främmande blodets inte har en blodgrupp som stämmer överens med mottagarens. Reaktionen är ovanlig som vaccinationsbiverkning.

Överkänslighetsreaktion typ 3 (immunkomplexmedierad)

Lokal inflammation och vävnadsdestruktion. Reaktionen ses inte längre som vaccinbiverkning eftersom tillverkarna använder en annan typ av virus i dagens tillverkning av levande vacciner.

Autoimmunitet

Fall av immunmedierad hemolytisk anemi, med start i anslutning till vaccination, har rapporterats.

Immunosuppression

Det är inte fastställt huruvida vaccination kan orsaka en kliniskt relevant immunosuppression. Vissa författare anger att såväl antalet lymfocyter som deras aktivitet minskar efter vaccination hos hund medan andra menar att så ej är fallet.

Vaccinvirulens

Då levande modifierade vacciner används kan kvarstående virulens finnas och ge upphov till biverkningar. Som exempel nämns friska katter som vaccinerats med modifierat levande vaccin mot herpesvirus och calicivirus och 4-9 dagar efter vaccination börjat nysa och får rinnande nos. Hos katter vaccinerade med ett levande modifierat vaccin som innehöll bland annat Chlamydia psittaci sågs 7-21 dagar efter vaccinationen feber, anorexi och trötthet.

Levande vaccin skall inte ge allvarliga kliniska symtom hos ett vuxet djur men kan orsaka allvarliga problem hos en nyfödd eller yngre individ då de utsätts för virus genom vaccination, eller via spridning från en annan nyligen vaccinerad individ. Kliniska symtom efter vaccination med levande vaccin kan bland annat bero på att vaccinet varit bristfälligt (försvagat) attenuerat eller att det vaccinerade djuret har nedsatt immunförsvar. En tillverkningsomgång av levande valpsjukevaccin orsakade encephalit (hjärninflammation) hos ett tjugotal friska valpar som vaccinerats vid 12-14 veckors ålder i början av åttiotalet. Valpsjukevaccin anses också orsakat till encephalit hos en kull valpar till en tik som vaccinerades när valparna var tre dagar gamla. Smittan misstänktes ha överförts till valparna genom att vaccin läckt ut på injektionsplatsen, och överförts till valparna via slickningar, eller möjligen via mjölken. Det har senare visat sig att den valpsjukevirusstam som användes vid båda dessa tillfällen inte hade attenuerats tillräckligt. Levande vaccin mot parvovirus under dräktigheten har kopplats till livmoderinfektion, och missbildningar i centrala nervsystemet hos två kattungar. Hundar med nedsatt immunförsvar har rapporterats kunna utveckla encephalit efter vaccination med levande valpsjukevaccin. Vissa forskare avråder generellt från vaccination med levande vaccin till dräktiga djur eftersom immunförsvaret är förändrat under dräktigheten vilket innebär både en ökad risk för sjukdom och en påverkan på det normala svaret på en vaccination.

Sjukdom efter vaccination kan också orsakas av att katten redan varit smittat vid tidpunkten för vaccinationen. En genetisk typning av 20 calicivirusisolat från katter med misstänkta vaccingenomslag visade att 20% sannolikt var vaccinrelaterade. Vaccin som ges till katten på fel sätt kan leda till problem. Katter som inandas aerosol från ett kattsnuvevaccin tänkt att injiceras parenteralt, kan utveckla symtom på sjukdomen. En hund som fick en injektion av ett levande vaccin mot parainfluensavirus och Bordetella bronchiseptica avsett för intranasalt bruk blev allmänpåverkad och utvecklade senare en övergående leverskada.

Biverkningar orsakade av produktkontaminering

Vaccin kan förorenas av virus, bakterier, svampar eller mykoplasmer. Det kan t ex ske i produktionen eller vid injektionstillfället.

Lokala reaktioner

Smärta

Smärta i direkt anslutning till injektionen kan bl.a. orsakas av att vaccinet injicerades nära en nerv, vaccinets pH eller temperatur. Lokal smärta runt injektionsplatsen kan förklaras av ett lokalt inflammatoriskt svar efter vaccinationen.

Svullnad

I anslutning till injektionen kan en svullnad förklaras av själva volymen vaccin som givits. Senare kan en lokal inflammation uppkomma. Vissa författare menar att det sistnämnda egentligen inte är en biverkning utan ett ”naturligt” svar på injektionen och skall förväntas ske. Vid vaccinationsställena kan ofta svullnader palperas, vilket kan vara en överkänslighetsreaktion. Andra förklaringar kan vara granulom* till följd av en reaktion på adjuvans. Dessa knölar är ofta sterila och oömma, och de försvinner på några veckor till månader.

* Ett granulom är en solid gruppering av inflammerade celler som samlas i en klump eller solid struktur.

Vaccinassocierade sarkom hos katt

Vaccinationer har visats öka risken för tumörer. Vissa studier visar att risken var störst med vaccin mot FeLV och mot rabies. Samband har också påvisats efter vaccination mot kattpest och kattsnuva. Frekvensen är dock generellt låg, och uppskattas vanligen till 1-2 per 10.000 katter.

Vaccinassocierade tumörer är lokalt aggressiva och kommer oftare än andra tumörer tillbaka efter att man har opererat bort dem. Prognosen för katter med vaccinassocierade sarkom är dålig. Hur och varför tumörerna uppkommer är inte känt. En hypotes är att tumörerna orsakas av en kvarstående inflammation i kombination med komponenter i vaccinet, men att också okända faktorer hos de drabbade katterna spelar in. Eventuellt kan även andra injicerade substanser som ger kvarstående inflammation orsaka tumörbildning. I en pågående (2003) studie vid SVA studeras misstänkta vaccinassocierade sarkom (kvarstående knutor vid vaccinationsstället) patologanatomiskt för att få utökad kunskap om förekomsten av vaccinassocierade sarkom i Sverige.

Veterinären bör tillsammans med djurägaren göra en bedömning av nytta-risk för den individuella katten och upplysa djurägaren om att injektionen kan innebära en förhöjd risk för tumörer. Dock anser man det inte befogat att idag rekommendera att vaccination ges på annat sätt eller med annan revaccinationsintervall än den rekommenderade. Man uppmanar dock Europas veterinärer, vaccintillverkare och myndigheter att följa forskningen inom området, ha en hög vaksamhet och att se till att alla misstänkta fall verkligen rapporteras till berörd myndighet.

Alopeci på platsen för vaccination

Hårlöshet på injektionsplatsen anses bero på en vaskulit (kärlinflammation) och har huvudsakligen rapporterats efter vaccination mot rabies.

Abscesser

Abscesser (bölder) kan orsakas av förorening av vaccinet med bakterier eller svampar vid tillverkningstillfället. Det kan också ske en infektion på grund av förorening i samband med själva injektionen.

Lokala reaktioner associerade med intranasala vacciner

Utomlands används intranasala (ges via nosen) vacciner för både hund och katt. I Sverige finns ett intranasalt vaccin mot coronavirusinfektion hos katt, där tillverkaren anger att nysning/snörvling ses i anslutning till vaccinationen hos 12% av de vaccinerade katterna, men Läkemedelsverket har ännu inte publicerat biverkningsrapporter för de år vaccinet funnits på marknaden. När det gäller intranasal vaccination mot kattens herpes och calicivirus anges biverkningsfrekvensen som förhållandevis hög, men mer exakta siffror saknas. Symtom som kan ses är nysningar samt seröst ögon- och näsflöde.

Utebliven effekt efter vaccination

Inget vaccin kan under normala förhållanden förväntas skydda 100% av de vaccinerade individerna. Enstaka sjukdomsfall trots vaccination uppkommer därför, antingen pga kliniska symtom av ett levande vaccin eller till följd av att fullgott immunologiskt skydd inte utvecklats. Tre orsaker anses föreligga: egenskaper hos den vaccinerade individen, egenskaper hos vaccinet eller ”den mänskliga faktorn”.

Den vanligaste orsaken till utebliven effekt av vaccination hos unga djur kan kopplas till halten maternella antikroppar vid vaccinationstillfället. Effekten påverkas ibland även av djurets allmäntillstånd och förhöjd kroppstemperatur. I vissa fall kan en eller flera batcher av vaccinet ha varit bristfälligt redan vid tillverkning. Felaktig lagring av vacciner under transporten eller hos användaren kan också bidra till nedsatt effekt, liksom användning av vaccin efter utgångsdatum.

Skäl att ibland avstå från vaccination

Vid tidpunkten för vaccination bör individen vara ”frisk”. Det vill säga djuret ska inte ha en pågående infektionssjukdom, vara undernärd, stå på immunsupprimerande behandling eller utsättas för stress såsom att bo i en undermålig miljö med alltför många djur på ett begränsat utrymme. Vaccination av djur som har sjukdomar som sätter ned immunförsvaret kan medföra att ett levande attenuerat vaccin orsakar allvarliga symtom, vilket bland annat setts hos FIV-positiva katter vaccinerade med kattpestvaccin. Hos ett djur som haft en överkänslighetsreaktion mot vaccin bör alltid nödvändigheten av revaccination vägas mot risken för förnyad överkänslighetsreaktion. Vaccination av dräktiga individer bör i första hand undvikas och i andra hand begränsas till sådana vacciner där tillverkaren uttryckligen anger att vaccinet är oskadligt för dräktiga djur. Även om ett vaccin är godkänt och oskadligt för såväl foster som moder bör man ha i åtanke att en akut överkänslighetsreaktion kan göra att honan kastar.

Katteriet

Smittsamma sjukdomar sprids lättast där smittförande djur träffar tillräckligt många mottagliga individer. Möjligheten till smittspridning är beroende av när och hur länge en smittad individ är smittförande och hur länge smittämnet finns kvar i miljön. Parvovirus överlever exempelvis mycket länge utanför värddjuret och smittan kan på så sätt lätt överföras successivt till nya kullar. För en del vanliga infektioner hos katt är yngre individer mer känsliga, speciellt under perioden mellan  maternell immunitet och fullgott skydd efter vaccination. Vissa infektionsämnen kan utsöndras lång tid från symptomfria smittbärare. Dessa djur fungerar som reservoarvärdar i ett katteri och kan infektera alla mottagliga djur. såsom kullar eller nykomlingar. Vissa vacciner, speciellt avdödade vacciner, ger skydd mot klinisk sjukdom men förhindrar inte nödvändigtvis infektion. Inhysning av avelsdjur och kattungar i olika åldrar tillsammans med vuxna och halvvuxna djur som tillåts passera in och ut i avelsgruppen ger därför en ökad risk för att hålla en smittspridning igång, även om vissa vaccinationsprogram tillämpas. Påverkande faktorer är också  den hygieniska standarden i katteriet, liksom till antalet individer i gruppen.

Den viktigaste smittvägen till katterier är alltid introduktion av smittade individer. Hälsokontroll av inköpta djur, inklusive kontroll av hälsoläget i gruppen katten kommer från, är mycket viktig. Stressen som följer med nykomlingen kan även aktivera latenta smittor i den egna djurgruppen (t.ex. herpesvirus) även om den nya katten är frisk. Nya djur bör därför aldrig introduceras, och djur i den egna gruppen bör inte utsättas för stress, när det finns dräktiga djur eller kattungar i katteriet. Individuellt anpassad djurhantering, besöksregler, vaccination, rengöring och desinfektion är viktiga för ett gott hälsoläge i djurgruppen.

Kontakter mellan djur

Stabila djurgrupper innebär mindre smittrisk än t.ex. pensionat, utställningar och veterinärens väntrum där många olika katter träffas och ibland har närkontakt.

Kattungar är särskilt känsliga för infektioner och bör därför inte träffa katter med okänd hälsostatus eller många unga djur förrän de hunnit utveckla ett gott immunsvar på nödvändiga vaccinationer. Okända katter bör inte tillåtas komma i kontakt med kattungarna hos uppfödaren eller i det nya hemmet förrän tidigast cirka två veckor efter avslutad grundvaccination.

Andelen vaccinerade djur i gruppen

Andelen immuna individer har avgörande betydelse för om en infektion kan orsaka sjukdomsutbrott (stora ansamlingar av fall under en tidsperiod). Det bäst studerade veterinärmedicinska exemplet är troligen rabies. Genom att man studerat sjukdomens spridning i en ovaccinerade hundpopulation har man beräknat att vaccination av minst 70% av hundarna förhindrar 96,5% av potentiella rabiesutbrott. En hög andel korrekt vaccinerade individer innebär att ett befintligt smittämne fortfarande kan orsaka sporadiska sjukdomsfall, men att förutsättningarna för sådan smittspridning som krävs för ett sjukdomsutbrott kraftigt begränsas. Ett bra grundskydd i gruppen innebär också ett skydd för de enstaka individer som inte svarat på vaccinet, inte ännu vaccinerats eller av andra orsaker är oskyddade.

Duration (ung. avtrappning) av skyddande immunitet

Det råder enighet om att djuren skall vaccineras, men det svåra är att avgöra just revaccinationsintervallerna. På grund av kostnader för djur, djurhållning i isolering, tidsfaktorn och djurskyddsmässiga skäl kopplade till vaccinationsförsök med därpå följande infektionsbelastning är oftast en kort duration av immuniteten dokumenterad för vaccinerna. Till detta kommer också att flera vacciner innehåller många olika komponenter, vilket leder till att revaccinationsintervallen är baserade på komponenten med kortast dokumenterad duration.

Gruppens slutsatser och synpunkter i korthet

*                Gruppen föreslår att en permanent referensgrupp för vaccinfrågor rörande hund och katt inrättas med representanter för forskning, diagnostik och klinisk verksamhet. 

*                Vaccin är kostnadseffektiva läkemedel med förebyggande effekt som ska användas till rätt djur vid rätt tillfällen. Korrekt använda vacciner skyddar mot viktiga och allvarliga sjukdomar som annars skulle ha en mycket negativ inverkan på djurs välbefinnande.

*                Det finns ett behov av kontinuerlig fortbildning hos såväl veterinärer som djurägare.

*                Riktade satsningar bör göras för att kartlägga sjukdomsprevalenser och interaktion mellan infektionsämnen inom svensk hund- och katthållning. Information om prevalens och risk för sjukdom hos hund och katt i Sverige saknas för de flesta smittämnen där vacciner kan vara en del av bekämpningen. Ett vaccin ska bara användas om risken för att smittas och bli allvarligt sjuk är större än risken för allvarliga biverkningar av vaccinationen.

*                Forskning kring vacciner och vacciners effekt både på individuell nivå och på populationsnivå är viktigt för att bibehålla en optimal användning av vacciner. Riktade studier av misstänkta biverkningar, t.ex. vaccingenomslag av levande vacciner samt vaccinassocierade sarkom är mest angelägna för närvarande.

*                Biverkningsrapporteringen bör intensifieras och bearbetningen av rapporterade data bör förbättras. Gruppen befarar bl.a. att ju längre tid som förflutit sedan vaccinationen, desto mindre är sannolikheten att påvisade förändringar rapporteras som misstänkt biverkning.

*                Tillverkare av vacciner bör i samråd med Läkemedelsverket finansiera nödvändiga utökade utredningar av misstänkta biverkningar, enligt överenskommen definition, som genomförs av oberoende laboratorier.

*                Texten i FassVet är att betrakta som en information från vaccintillverkaren. De vaccinationsintervall som rekommenderas i FassVet är de som företaget dokumenterat effekten av vid registreringen av vaccinet men är inte att betrakta som en bindande bruksanvisning för praktiserande veterinärer.

*                Valet mellan avdödat och levande attenuerat vaccin bör grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet.

*                Rekommendationer för vaccination av katt i Sverige måste ta hänsyn till risken för djuret att smittas. Samma vaccinationsprinciper kan inte gälla för en ensam innekatt som för katterna i ett flerkattshushåll där avel och utställningar ingår i vardagen. Korrekt vaccination är fortfarande det viktigaste sättet att skydda djuren från vissa allvarliga sjukdomar. Svenska veterinärer bör därför ta ett större ansvar för att bistå med korrekt information och inte slentrianmässigt vaccinera enligt samma schema för alla hundar respektive alla katter.

*                Djurägarens delaktighet i veterinärens bedömning av ett djurs vaccinbehov bör ökas. Detta kan uppnås om veterinären, för att skaffa sig en uppfattning om kattens/hundens risker.

Att växla mellan levande och avdödade vacciner innebär ingen risk för katten. Om grundvaccinationen gjorts med avdödat vaccin ger en uppföljande vaccination med levande vaccin normalt en utökning till ett mer komplett immunförsvar mot smittämnet. Om djuret grundvaccinerats med levande vaccin sker vanligtvis en boostring av endast vissa delar av antikroppssvaret om uppföljande vaccination görs med ett avdödat vaccin.Gruppen har valt att definiera vad som kan anses vara basvaccin som alla katter i Sverige bör få, respektive tilläggsvaccin som endast bör användas till katter som utsätts för speciella risker

Basvaccin för katt

*                Vaccin mot kattens calicivirus

*                Vaccin mot kattens herpesvirus/kattens rhinotracheitvirus

*                Vaccin mot kattens parvovirus

 

Tilläggsvaccin för katt

*                Vaccin mot kattens coronavirus

*                Vaccin mot kattens leukemivirus

*                Vaccin mot Klamydofila

*                Vaccin mot Bordetella bronchiseptica

*                Vaccin mot dermatofytos

Kattungar som lever i en miljö med högt smittryck bör vaccineras mot parvovirus, herpesvirus och calicivirus redan från ca 6 veckors ålder. Med tidig vaccination är åtminstone en del av kattungarna skyddade från ca nio veckors ålder även om djurägaren måste upplysas om att en andel av ungarna inte får fullgott skydd så tidigt på grund av maternal immunitet.

Med högt smittryck avses här kattuppfödningar där kattsnuva förekommer endemiskt eller hittekatthem. För att minska smittrisken för ungarna bör honan med ungar hållas skilda från övriga katter till dess ungarna är grundvaccinerade. De främsta smittriskerna i dagsläget är troligen parvovirus, herpesvirus och calicivirus.

Vid förstagångsvaccination bör djurägaren upplysas om att djuret normalt har ett gott skydd mot sjukdom först cirka två veckor efter avslutad grundvaccination. Det är viktigt att djurägare i detta sammanhang förstår att det inte är vaccinationen som gör hunden/katten känslig för infektion, vilket är en förekommande missuppfattning, utan att djuret är lika oskyddat som före vaccinationen intill dess immunsvaret bildat antikroppar mot vaccinet. För vissa vacciner inträder detta skydd tidigare, vilket i så fall framgår av produktinformationen.

Vid konstaterade fall eller utbrott av en allvarlig smittsam sjukdom i ett område rekommenderas en översyn av vaccinationsstatusen för djur som utsätts för smittrisk. Vid utbrott av kattpest bör unga grundvaccinerade djur som är äldre än sex månader och som inte fått sin ”ettårsbooster” vaccineras. Likaså bör vuxna katter som vaccinerats för mer än två år sedan boostras.

Ett ungt djur som inte är vaccinerat tidigare och som visar tecken på infektionssjukdom löper större risk än ett friskt djur att drabbas av vaccingenomslag vid vaccination med levande vaccin. Detsamma gäller för djur som har infektioner som sätter ner immunförsvaret, exempelvis FIV eller FeLV. Till sådana djur är avdödade vacciner att föredra om vaccination ska utföras.

Av gruppen rekommenderade vaccinationsrutiner

Kattens calicivirus

Kattens calicivirus förekommer i olika varianter, men visar sig oftast som en akut infektion i de övre luftvä­garna.  Viruset kan påvisas i munhålan hos kliniskt friska katter. Kattens calicivirus kan överleva upp till 8-10 dagar i miljön men är känsligt för lågt pH, hypoklorit eller kvartära ammoniumföreningar. Vaccination med avdödat vaccin reducerar de kliniska symtomen men förhindrar oftast inte en mild, lokal infektion eller virusutsöndring

Smittvägar

Infektionen sprids från smittade katter. Virus utsöndras i sekret från nos och mun och smittar framförallt via direktkontakt De flesta katter eliminerar virus inom några månader och för en majoritet av katter är bärarstadiet inte livslångt. Vaccinerade katter, liksom kattungar med maternella antikroppar, kan bli infek­terade, och kan i sin tur smitta andra katter, men får endast lindriga eller inga kliniska symtom En smittbä­rande katt behöver inte ha uppvisat några symptom.

Vaccinationsprinciper – kattens calicivirus

Vaccinernas effektivitet mot FCV (calicivirus) har på senare tid ifrågasatts. Till exempel var i en studie hälften av katterna med akut eller kronisk övre luftvägsinfektion från vilka FCV kunde påvisas fullt vaccinerade. Stammar som påvisas från munhålan efter oral tillförsel av FCV kan skilja sig från ursprungsstammen, och de har ofta blivit mer vaccinresistenta. Vaccination med avdödat vaccin reducerar de kliniska symtomen men förhindrar oftast inte en mild, lokal infektion eller virusutsöndring.

Kattens herpesvirus/ Kattens rhinotracheitvirus

Kattens herpesvirus (FHV / FRV) drabbar katter i alla åldrar. Infektionen är normalt inte dödlig men gamla och riktigt unga katter får de mest allvarliga symtomen och där kan infektionen ibland leda till dödsfall. Det höljeförsedda viruset förstörs av vanliga desinfektionsmedel och torka. Det överlever upp till 18 timmar i fuktig miljö..

Smittvägar

Inkubationstiden är 2-17 dagar och katten är smittförande omkring 2 veckor. Virus överförs via direktkon­takt, genom saliv, tårar och nässekret. Det förekommer även indirekt smittspridning. Vaccinerade katter liksom de katter som har maternella antikroppar, och som exponeras för virus, kan infekteras med FHV och bli kroniska smittbärare. Troligen blir 80-100% av de katter som träffar på smittämnet symtomfria smittbärare. Viruset kan ligga latens i långa perioder men kan t. ex. aktiveras av stress. Virus börjar spri­das 7-10 dagar efter stress och sprids under cirka en vecka. Vaccination av smittbärare eliminerar inte virus. Vaccination ger inte skydd mot infektion och även vaccinerade katter kan få symtom och utsöndra virus. Sjukdomssymtomen är dock generellt lindrigare än de symtom som ses hos ovaccinerade katter

Vaccinationsprinciper – kattens herpesvirus

Vaccination ger inte skydd mot infektion och även vaccinerade katter kan få symtom och utsöndra virus. Sjukdomssymtomen är dock generellt lindrigare än de symtom som ses hos ovaccinerade katter

Gruppens rekommendation

Vaccin mot kattens calicivirus samt herpesvirus är ett basvaccin som bör ges till alla kattungar. Grundvaccination inleds vanligtvis vid nio veckors ålder och görs med två vaccinationer med tre veckors intervall enligt tillverkarnas rekommendation. Två grundvaccinationer rekommenderas, även med levande vaccin, på grund av svårigheten att få ett gott skydd mot herpesviruskomponenten i de kombinerade vaccinerna. Vid högt smittryck i besättningen rekommenderas en extra vaccination från sex veckors ålder. Revaccination görs vid ca ett års ålder. Ytterligare revaccination av vuxna katter som lever inomhus utan kontakt med andra katter är inte nödvändig. För katter som fortsätter att exponeras för smittrisker rekommenderar tillverkaren årlig revaccination. Det finns idag inte publicerade data som styrker längre vaccinationsintervall med de i Sverige tillgängliga levande kombinationsvaccinerna. I USA har man valt att rekommendera revaccination vart tredje år baserat på studier av avdödat kombinationsvaccin för att minska antalet vaccinationer under kattens livstid

Kattens coronavirus, felin infektiös peritonit (FIP)

Felin infektiös peritonit orsakas av att ett coronavirus, som är vanligt förekommande bland katter utan kliniska symtom, muterar i den smittade katten. Det muterade viruset smittar vanligen inte, utan mutatio­nen måste ske på nytt i varje enskild katt. De flesta katter som smittats med FCoV gör sig av med viruset inom 9 månader. När katterna hålls i grupp riskerar de dock hela tiden att reinfekteras av andra katter. En del katter blir bärare av FCoV för längre tid, kanske livslångt, och det finns också katter som är resistenta mot infektion. De flesta bärarna av coronavirus utvecklar inte FIP, andelen är ca 5-12%. Katter som är bärare under en längre tid tycks löpa en minskad risk, snarare än ökad, att utveckla FIP. Återinfektion tycks inte heller vara förknippat med någon påtagligt förhöjd risk. Till riskfaktorerna för att utveckla FIP hör kattens ålder (unga katter löper högre risk), frekvensen utsöndring av FcoV och andelen katter i gruppen som är kroniska bärare av FCoV Det finns också en ärftlig benägenhet att utveckla FIP

Coronavirus är känsligt för vanliga rengöringsmedel men kan överleva i upp till 7 veckor i dåligt rengjord miljö.

Smittvägar

Den främsta smittvägen för coronavirus sker via avföringen. Katterna smittas ofta som ungar, om de lever i en besättning där coronavirus finns. Viruset kommer in genom mun- och näshåla, förökar sig i tunntar­men, utsöndras med avföringen och kan på så sätt smitta till andra individer. I de inledande stadierna kan virus också föröka sig i slemhinnan i mun och svalg och i vissa fall utsöndras i saliven. De flesta katter som smittas får inga symtom eller endast lindrig diarré och de flesta gör sig av med viruset efter den akuta infektionen. Vissa katter utsöndrar dock coronavirus under lång tid och utgör kroniska smittbärare. På den svenska marknaden finns ett vaccin (Primucell FIP vet) som ges via nosen till osmittade katter som är äldre än 16 veckor. Det är mycket svårt att ge ett fungerande skydd till kattungar som föds i en smittad uppfödning eftersom de vanligtvis redan är smittade i den åldern.

Vaccinationsprinciper

På den svenska marknaden finns ett vaccin (Primucell FIP vet) som innehåller en levande virusstam och som ges intranasalt till osmittade katter som är äldre än 16 veckor. Det är mycket svårt att ge ett fungerande skydd till kattungar som föds i en smittad uppfödning eftersom de vanligtvis redan är smittade i den åldern.

Gruppens rekommendation

Vaccin mot FCoV är ett tilläggsvaccin som endast är indicerat i speciella situationer. Sådana situationer uppstår då katter, äldre än 16 veckor, som inte är smittade med FCoV ska introduceras i en kattgrupp där smittan finns endemiskt. Vaccination kan då ge ett visst skydd mot smitta förutsatt att grundvaccinationen avslutas minst två veckor innan katten kommer i kontakt med den smittade kattgruppen eller med katter med okänd smittstatus. Att vaccinera huskatter är inte motiverat mot bakgrund av den låga smittrisken. Det är också svårt att få effekt av vaccination mot FCoV i en smittad kattgrupp eftersom alla kattungarna i gruppen oftast är smittade innan de kan vaccineras vid 16 veckors ålder.

Kattens leukemivirus

Kattens leukemivirus (FeLV) förekommer i tre subtyper; A, B och C. FeLV-A är den vanligaste och är den variant som smittar mellan katter. Katternas motståndskraft mot infektion med FeLV ökar påtagligt med åldern. Av smittade kattungar blir de flesta kroniska virusbärare, och utvecklar förr eller senare FeLV-re­laterad sjukdom. Dessa katter är också en smittrisk för andra katter. De flesta vuxna katter som smittas utvecklar antikroppar och gör sig av med viruset. Kattens leukemivirus är känsligt för de flesta vanliga rengöringsmetoder (t.ex. tvål, desinfektionsmedel, värmebehandling och uttorkning) och överlever vanli­gen högst 48 timmar utanför katten.

Smittvägar

Kattens leukemivirus utsöndras framför allt med saliven hos katter som är smittbärare. Virus finns också i blod, avföring och ibland i urin men i relativt små mängder. Eftersom virus är känsligt smittar sjukdomen framför allt genom slickande och via bett. Ungar till en smittförande hona kan smittas i livmodern men vanligare är att de smittas genom att kattmamman slickar dem eller att de blir smittade via mjölken. Katter som är till synes helt friska kan vara smittbärare. Eftersom katternas motståndskraft mot FeLV ökar med stigande ålders, är vaccination mot viruset framför allt motiverat hos vissa unga katter.

Vaccinationsprinciper

Eftersom katternas motståndskraft mot FeLV ökar med stigande ålder (åldersresistens), är vaccination mot viruset framför allt motiverat hos vissa unga katter. Vaccination istället för testning i uppfödningar är direkt olämpligt, dels för att vaccination mot FeLV i en studie var associerat med vaccinassocierade sarkom i högre grad än andra vacciner och dels för att de vaccin som finns inte ger ett hundraprocentigt skydd mot sjukdomen hos kattungar. Kattungar i en uppfödning skyddas betydligt säkrare från FeLV-smitta genom att alla katter i gruppen testas så att smittade katter kan identifieras och isoleras.

Gruppens rekommendation

Vaccin mot FeLV är ett tilläggsvaccin som bara bör användas till vissa katter. Strikta innekatter som inte träffar andra katter ska inte vaccineras, då de inte riskerar att bli smittade. Uppfödningar ska hållas fria från infektionen genom testning för påvisande av symtomfria smittbärare, och vaccinationer inom uppfödningar är därför inte aktuellt. I områden där infektionen är mer frekvent kan vaccination av utekatter dock vara lämpligt, framför allt för unga katter. Katterna vaccineras då två gånger med tre veckors mellanrum vid nio veckors ålder eller enligt tillverkarens rekommendationer. Revaccination av vuxna katter ska noga övervägas mot bakgrund av åldersresistensen och den förhöjda risken för biverkningar.

Kattens parvovirus - kattpest

Kattpest ses oftast hos kattungar men katter i alla åldrar kan smittas. De vanligaste symtomen är feber, buksmärtor, kräkningar och senare diarré. Obehandlade katter kan bl.a. dö av chock, uttorkning eller av en sekundär bakterieinfektion. Överlevande katter utsöndrar virus i urin och avföring i högst sex veckor. Parvovirus är ett mycket motståndskraftigt virus och det kan finnas kvar i miljön (avföring) i månader till år.

Smittvägar

Infektionen är mycket smittsam och påträffas bland kattdjur över hela världen. Inkubationstiden är 4-6 dagar. Katten smittas via direktkontakt med infekterade djur eller från virus i miljön inklusive kläder och skor. Virus sprids via avföring och till viss del via urin. I stora grupper av ovaccinerade, unga katter ökar risken, äldre katter får oftast endast lindriga symtom. Katter kan även smittas med vissa varianter av hun­dens parvovirus. Kattungar är oftast skyddade av maternella antikroppar upp till ca åtta veckors ålder (

Vaccinationsprinciper

Kattungar är oftast skyddade av maternella antikroppar upp till ca åtta veckors ålder. Vaccin anses ge skydd mot såväl klinisk sjukdom som infektion. Eftersom parvovirus är mycket motståndskraftigt och kan föras med på skor, kläder och utensilier bör även innelevande katter skyddas mot infektionen genom vaccination.

Gruppens rekommendation

Vaccin mot kattpest är ett basvaccin som bör ges även till strikta innekatter utan direktkontakt med andra katter. Kattungarna grundvaccineras från nio veckors ålder Vid högt smittryck rekommenderas en extra vaccination från sex veckors ålder. Revaccination utförs vid ca ett års ålder. Mot bakgrund av publicerade studier förefaller årlig revaccination inte vara nödvändig. Vaccinationsintervallen bör därför kunna utsträckas till minst två-tre år utan risk för katten. I USA rekommenderas revaccination vart tredje år efter grundvaccination och ettårsbooster. Vid grundvaccination av en vuxen katt, som inte har något kvar av den maternella immuniteten, behövs endast en vaccination vid användning av levande vaccin.

Klamydofila

Chlamydophila felis (hette tidigare Chlamydia psittaci var felis) är en bakterie som lever och förökar sig inne i celler, men också har en extracellulär fas. Utanför kroppens celler förekommer klamydofila som så kallade elementarkroppar, och dessa kan infektera andra katter. Chlamydofila felis kan ge allvarliga sym­tom hos kattungar i form inflammation i ögats bindhinna. Vuxna katter får ofta lindrigare symtom. Vuxna katter kan vara smittbärare, och reaktivera infektionen och smitta i samband med stress, t.ex. vid dräktig­het. Elementarkropparna kan överleva några dagar i miljön och är känsliga för vanliga rengöringsmedel.

Smittvägar

Klamydofila utsöndras framför allt i ögonsekret och smittar främst vid via direktkontakt. I undantagsfall kan den smitta korta avstånd luftburet, eller via föremål. Vaccination mot klamydofila har visats lindra de kli­niska symtomen, men vaccinerade katter kan bära på organismen och därmed vara en möjlig smittkälla för andra katter. Chlamydofila felis torde inte utgöra någon zoonosrisk för personer med normalt immun­försvar.

Vaccinationsprinciper

Vaccination mot klamydofila har visats lindra de kliniska symtomen, men vaccinerade katter kan bära på organismen och därmed vara en möjlig smittkälla för andra katter. Maternell immunitet hos kattungarna kvarstår i 9-12 veckor.

Gruppens rekommendation

Vaccin mot klamydofila är tilläggsvaccin. Ett vaccin mot klamydofila, som också ger skydd mot kattpest, kattsnuva och kattens leukemivirus, finns på den svenska marknaden. Vaccination mot klamydofila kan vara befogat i miljöer, framför allt uppfödningar, där klinisk sjukdom orsakad av Chlamydophila felis annars är ett problem. Poängteras bör att vaccinet i dessa miljöer skyddar mot kliniska symtom men att spridning av smitta mellan katter fortfarande kan äga rum. I miljöer med återkommande kliniska problem av klamydofila rekommenderas grundvaccination två gånger från nio veckors ålder. Revaccination görs årligen.

Bordetella bronchiseptica

Bordetella bronchiseptica är en bakterie som är en av de viktigaste orsakerna till kennelhosta. Bordetella bronchiseptica har på senare år även uppmärksammats i samband med övre luftvägsinfektion även hos katt och påvisas ibland i övre luftvägarna hos katt utan samtidig påvisbar virusinfektion. Experi­mentell infektion av kattungar har orsakat klinisk sjukdom, och även vid naturlig infektion ses de allvarli­gaste symtomen hos kattungar. Bakterien kan också isoleras från luftvägarna på kliniskt friska katter. Bakterierna kan överleva länge under varierande förhållanden men är känsliga för UV-strålning, höga respektive låga pH-värden samt de flesta desinfektionsmedel.

Smittvägar

Bordetella bronchiseptica smittar huvudsakligen genom direktkontakt. Smittade hundar utsöndrar som mest bakterier en vecka efter infektionen, men utsöndrar relativt stora mängder bakterier så länge de har symtom. Bakterier kan påvisas i upp till 14 veckor efter genomgången infektion.

Vaccinationsprinciper

För katt finns ett vaccin för intranasalt bruk, som innehåller levande attenuerad Bordetella bronchiseptica. Vaccinet är centralt Europaregistrerat men marknadsförs inte ännu i Sverige.

Gruppens rekommendation

Vaccin mot bordetellos är ett tilläggsvaccin för såväl katt som hund. Avseende Bordetella bronchiseptica hos katt är tveksamheten stor. Vaccination med det intranasala vac­cin som framställts för andra marknader ger en uppformering av vaccinstammen i övre luftvägar hos katt samt kliniska symtom och överföring till andra katter. Det finns idag inga indikationer för användning av vaccinet och det bör därför inte användas innan smittläget klarlagts och jämförts med andra, vanligare orsaker till övre luftvägsproblem hos katt.

Dermatofytos (ringorm)

Dermatofyter är ett samlingsnamn för en typ av svampar som ibland kan infektera djur eller människor. Hos katt är Microsporum canis vanligast. Även andra typer av dermatofyter kan angripa katt. Vid derma­tofytos ses ofta hårlösa fläckar med grå krustor och fjällande hud, med eller utan klåda, till följd av att svamparna brutit ner keratinet och fläckarna ökar i storlek allteftersom svampinfektionen breder ut sig. Symtomlösa smittbärare förkommer hos katt.Dermatofyternas sporer kan överleva länge i miljön men förökar sig endast när de har tillgång till levande hud, hårstrån eller annat keratin. Vid rengöring måste alla synliga hårstrån tas bort därefter avdödas kvarvarande svampsporer med desinfektionsmedel. Dermato­fyter är känsliga för flera vanliga desinfektionsmedel som baseras på bensalkonklorid, hypoklorit eller glutaraldehyd, men avdödas inte av fenoler och alkohol.

Smittvägar

Dermatofyter smittar genom direktkontakt eller genom kontakt med svampsporer via filtar, borstar eller andra typer av indirekt smittöverföring.

Vaccinationsprinciper - Dermatofytos (ringorm)

Ett avdödat vaccin som ges djupt intramuskulärt och doseras efter kroppsvikt finns registrerat på den svenska marknaden för katt, hund och häst. Vaccinet ger relativt ofta smärtande svullnader på injektionsplatsen och kan tillfälligt förvärra de symtomen när det ges till djur med klinisk dermatofytos. Vaccination förhindrar inte uppkomsten av tysta smittbärare. Tidigare studier har visat på ett mycket begränsat värde av vaccination som förebyggande åtgärd.

Gruppens rekommendation

Vaccinet är definitivt ett tilläggsvaccin för vilket det i nuläget saknas grunder för i svenska kattbesättningar. Vaccination skulle möjligen kunna underlätta saneringen i en besättning med stor smittspridning men då enbart som komplettering till andra åtgärder.