Sammandrag
av slutrapporten ”Vaccination av hund och katt i Sverige”
Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap
(SVS) i samarbete med Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA)
“Vaccination av hund och katt i Sverige”,
har sammanställts av en expertgrupp som utsetts av Sveriges veterinärmedicinska
sällskap (SVS) och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Rapporten
innehåller en utförlig litteraturgenomgång som bland annat beskriver
vaccinernas historia, immunologiska mekanismer vid vaccination, biverkningar inklusive
en utvärdering av biverkningsrapporteringen, djurhållning som påverkar risken
för infektioner och en genomgång av duration av skyddande immunitet. Rapporten
går också igenom vilka infektionsämnen som är relevanta för vaccination av hund
och katt samt de egenskaper hos smittämnena som är relevanta för kontroll och
förebyggande åtgärder i Sverige.
Målsättningen för gruppen har varit att föreslå en relevant vaccinationspolicy för hund och katt i Sverige, samt för hundar och katter som ska resa i Europa.
I allmänhet skyddar vaccin mot sjukdom
men inte mot smitta. Detta innebär att
vaccinerade djur kan vara smittbärare av flera av de sjukdomar de vaccineras
mot. Men då den främsta smittkällan
trots allt är sjuka djur så har vaccinet ändå betydelse när det kommer
till att hindra smittspridning.
Syftet med att
vaccinera katter är alltså främst att hindra smittspridning, och därigenom
bespara dem lidande och död eller kroniska men efter genomgången sjukdom.
Numera är de sjukdomar vi vaccinerar dem mot så pass ovanliga att både
djurägare och media börjat fokusera på de högst sällsynta biverkningar som
trots allt finns, och det händer att man tolkar dessa som ett bevis på att
vaccin är skadligt. Det tycks också vara en vanlig föreställning att de
sjukdomar vi vaccinerar mot är utrotade och inte längre innebär en risk för
ovaccinerade katter. Men så är inte fallet och vi får inte glömma att det innan
vi började vaccinera våra katter så var det oräkneliga katter som mötte en
plågsam död i kattpesten. Konsekvensen av att sluta vaccinera nu är ofelbart
att vi över tid, återigen skulle få se ökande antal sjukdomsfall.
Hos katt är de
risker som uppmärksammats tumörbildning, främst i samband med avdödat vaccin,
samt snuva och påverkat allmäntillstånd hos kattungar som fått levande vaccin.
Tyvärr saknas tillförlitliga data om förekomsten av tumörer i samband med
vaccination i Europa och man har därför inte lyckats bevisa ett samband. Man
har däremot kommit fram till att ett eventuellt samband endast gäller katt. Man
ställer sig också tveksam till att det skulle vara vaccinets innehåll som leder
till utveckling av tumörer, utan menar att den mest trovärdiga förklaringen är
tumören uppstår pga en kronisk inflammation på injektionsplatsen och att även
andra preparat än just vacciner skulle kunna ge samma biverkning. Man påpekar
emellertid att vaccination fortfarande är det säkraste och mest effektiva
sättet att skydda katten mot allvarliga sjukdomar.
För att rättfärdiga vaccinering
bör sjukdomen som är målet för behandlingen vara tillräckligt allvarlig för
djuret.
Egenskaper hos ett optimalt vaccin:
¬
Skydd mot
sjukdom (helst också mot infektion)
¬
Bra svar hos många individer, s.k. brett
populationssvar
¬
Lång varaktighet hos skydd mot sjukdom (immunologiskt
minne)
¬
Hög grad av säkerhet (ofarligt, frånvaro av skadliga
bieffekter)
¬
Stabilt vid förvaring och under fältförhållanden
¬
Kostnadseffektivt
Immunsystemet
hos ryggradsdjuren försvarar individen mot infektioner och delas traditionellt
in i två huvuddelar, den snabba medfödda (naturliga) immuniteten och den mer
långsamt utvecklade adaptiva (förvärvade) immuniteten. Naturlig och förvärvad
immunitet kommunicerar ständig med varandra och därmed samverkar de på olika
sätt. Effektiva vacciner måste därför aktivera både det naturliga och adaptiva
immunsystemet.
Medfödd
immunitet tjänar normalt som ett tidigt försvar men saknar förmåga att ge
specifik skyddande immunitet och saknar immunologiskt minne som förhindrar
reinfektioner. Adaptiv immunitet har den för vacciners effekt så viktiga
biologiska egenskapen, immunologiskt minne, vilket är det som möjliggör att ett
aktivt skydd mot infektioner kan grundläggas genom vaccination. Minnescellerna
är vid vaccinering med levande vaccin långlivade och kan överleva under månader
till år efter det att påvisbart antigen försvunnit.
Maternella
antikroppar överförda till ungarna ger ett partiellt skydd innan det egna
immunsystemet är fullt utvecklat. Samtidigt kan maternella antikroppar
förhindra effektiv vaccinering av nyfödda genom blockering av vaccinantigenet.
Upptaget av antikroppar via råmjölken varierar inom en och samma kull, och
endast mycket små mängder immunoglobuliner via moderkakan. De nyfödda
kattungarna kan däremot under de första 12 timmarna ta upp dessa via tarmen.
Mängden immunoglobuliner är endast marginellt högre i råmjölk än i mjölk varför
di från en annan hona kan användas som substitut om moderns råmjölk av någon
anledning inte finns att tillgå. Mängden maternella antikroppar hos kattungen
är högst de första dygnen efter födseln, och börjar sjunka redan från dag tre.
Efter 3-4 veckor är den som lägst, och fram till dess kattungens egen antikroppsproduktion
kommer igång efter ca 6 veckor, är den mycket infektionskänslig. Durationen
(avtrappningen) av maternell immunitet har visats stå i direkt proportion med
honans antikroppshalt. Andelen kattungar till immuna honor som var känsliga för
felint parvovirus var 10-30% vecka åtta till nio och steg till 100% från vecka
12 .
Det finns
viktiga principiella skillnader mellan levande och avdödade vacciner. För
avdödat vaccin behövs upprepade injiceringar, för att sätta igång det
immunologiska minnet mot vaccinantigenet. Mikroorganismerna hos levande
vacciner däremot förökar sig i värddjuret och den effektiva vaccindosen
förstärks. Därför behövs endast en dos för att ge fullgod immunitet. Andra
skillnader är att levande vaccin är mer
effektivt men kan medföra en risk för kliniska symtom medan avdödat är ofarligt
i det avseendet men inte ger lika bra skydd.
På grund av
olika faktorer i immunförsvaret är det svårt att teoretiskt förutsäga
effektiviteten hos kombinationsvacciner varför utveckling av sådana vacciner
kräver utförliga tillämpade studier hos laboratoriedjur under fältbetingelser.
Av samma skäl som ovan kan även resultatet av samtidig injicering med flera
olika vacciner vara svårt att helt förutsäga. Testade multikomponentvacciner är
oftast bättre kontrollerade än en kombination av flera samtidiga vaccinationer
med vacciner från olika tillverkare.
Biverkningsrisken
för ett vaccin måste ställas i relation till risken att bli sjuk som
ovaccinerad. Antalet faktiska biverkningar kan vanligtvis antas vara större än
de som observeras, vilka i sin tur kan antas vara fler än de som faktiskt
rapporteras. Hänsyn måste också tas till flera inbyggda felkällor, den mänskliga
faktorn, nya produkter, rykten bland djurägare och veterinärer liksom vad som
anses vara väntade respektive oväntade biverkningar påverkar absolut
rapporteringen. Uppföljningen av de misstänkta biverkningar som rapporteras är
ofta svår och någon säker koppling till det aktuella vaccinet kan inte alltid
göras. Siffror från Sverige för år 2000 var 67 rapporterade vaccinbiverkningar
per 568.800 sålda vaccindoser, vilket motsvarar 1,18/10.000. Det är vanligt att
biverkningarna ställs i relation till antalet försålda doser vaccin, även när
det gäller enskilda vacciner. Enligt Siev (1999) är detta inte korrekt,
eftersom alla vaccinationer inte övervakas. För enskilda vaccinmärken blir
osäkerheten ännu större eftersom intresset för att rapportera biverkningar är
olika hos olika veterinärer. Om sedan dessa veterinärer använder olika
vaccinfabrikat – hur påverkas då biverkningsrapporteringen?
Några timmar efter vaccination uppkommer ofta symtom som
feber, trötthet och aptitförlust som kan bestå i upp till 24-36 timmar.
Orsakerna kan vara virusreplikering när ett levande modifierat vaccin används,
endotoxiner, reaktion på adjuvans*, eller ett svar från immunsystemet. Symtomen
är ofta milda och snabbt övergående, i enstaka fall blir reaktionen kraftigare
och då kan veterinärvård vara nödvändigt. Reaktionen kan ofta betraktas som
normal, då man vid en vaccination förväntar sig att immunsystemet skall ”svara”
på något sätt. I en undersökning sågs reaktionen oftare då flera vacciner gavs
samtidigt samt då djuren var över ett år. *A substance added to a vaccine to improve the immune
response so that less vaccine is needed to produce a non-specific stimulator of
the immune response. (On-Line Medical Dictionary
http://cancerweb.ncl.ac.uk/omd/)
I allmännhet
anses reaktioner som uppstår tidigare än 3 timmar efter vaccination bero på typ
1 överkänslighet. I amerikansk litteratur rapporteras hos katt kräkningar, med
eller utan diarré, som den vanligaste typ 1 reaktionen. Men även
andningssvårigheter och symtom från huden kan uppstå. Reaktionen kan kvarstå
24-48 timmar varför observation och upprepad behandling med kortison,
antihistamin och noradrenalin kan behövas.
Antigen som
fäster på celler (ofta röda blodkroppar) medför att cellerna upplevs som
främmande och immunförsvaret förstör då de förändrade cellerna Det är denna
reaktion som kan uppstå vid blodtransfusion om det främmande blodets inte har
en blodgrupp som stämmer överens med mottagarens. Reaktionen är ovanlig som
vaccinationsbiverkning.
Lokal inflammation och vävnadsdestruktion. Reaktionen ses inte längre som vaccinbiverkning eftersom tillverkarna använder en annan typ av virus i dagens tillverkning av levande vacciner.
Fall av
immunmedierad hemolytisk anemi, med start i anslutning till vaccination, har
rapporterats.
Det är inte fastställt huruvida vaccination kan orsaka en kliniskt relevant immunosuppression. Vissa författare anger att såväl antalet lymfocyter som deras aktivitet minskar efter vaccination hos hund medan andra menar att så ej är fallet.
Då levande modifierade vacciner används kan kvarstående
virulens finnas och ge upphov till biverkningar. Som exempel nämns friska
katter som vaccinerats med modifierat levande vaccin mot herpesvirus och
calicivirus och 4-9 dagar efter vaccination börjat nysa och får rinnande nos.
Hos katter vaccinerade med ett levande modifierat vaccin som innehöll bland
annat Chlamydia psittaci sågs 7-21 dagar efter vaccinationen feber, anorexi och
trötthet.
Levande vaccin skall inte ge allvarliga kliniska symtom hos
ett vuxet djur men kan orsaka allvarliga problem hos en nyfödd eller yngre
individ då de utsätts för virus genom vaccination, eller via spridning från en
annan nyligen vaccinerad individ. Kliniska symtom efter vaccination med levande
vaccin kan bland annat bero på att vaccinet varit bristfälligt (försvagat) attenuerat
eller att det vaccinerade djuret har nedsatt immunförsvar. En
tillverkningsomgång av levande valpsjukevaccin orsakade encephalit
(hjärninflammation) hos ett tjugotal friska valpar som vaccinerats vid 12-14
veckors ålder i början av åttiotalet. Valpsjukevaccin anses också orsakat till
encephalit hos en kull valpar till en tik som vaccinerades när valparna var tre
dagar gamla. Smittan misstänktes ha överförts till valparna genom att vaccin
läckt ut på injektionsplatsen, och överförts till valparna via slickningar,
eller möjligen via mjölken. Det har senare visat sig att den valpsjukevirusstam
som användes vid båda dessa tillfällen inte hade attenuerats tillräckligt.
Levande vaccin mot parvovirus under dräktigheten har kopplats till
livmoderinfektion, och missbildningar i centrala nervsystemet hos två
kattungar. Hundar med nedsatt immunförsvar har rapporterats kunna utveckla
encephalit efter vaccination med levande valpsjukevaccin. Vissa forskare
avråder generellt från vaccination med levande vaccin till dräktiga djur
eftersom immunförsvaret är förändrat under dräktigheten vilket innebär både en
ökad risk för sjukdom och en påverkan på det normala svaret på en vaccination.
Sjukdom efter vaccination kan också orsakas av att katten
redan varit smittat vid tidpunkten för vaccinationen. En genetisk typning av 20
calicivirusisolat från katter med misstänkta vaccingenomslag visade att 20%
sannolikt var vaccinrelaterade. Vaccin som ges till katten på fel sätt kan leda
till problem. Katter som inandas aerosol från ett kattsnuvevaccin tänkt att
injiceras parenteralt, kan utveckla symtom på sjukdomen. En hund som fick en
injektion av ett levande vaccin mot parainfluensavirus och Bordetella bronchiseptica avsett för
intranasalt bruk blev allmänpåverkad och utvecklade senare en övergående
leverskada.
Smärta i direkt
anslutning till injektionen kan bl.a. orsakas av att vaccinet injicerades nära
en nerv, vaccinets pH eller temperatur. Lokal smärta runt injektionsplatsen kan
förklaras av ett lokalt inflammatoriskt svar efter vaccinationen.
I anslutning till injektionen kan en svullnad förklaras av
själva volymen vaccin som givits. Senare kan en lokal inflammation uppkomma.
Vissa författare menar att det sistnämnda egentligen inte är en biverkning utan
ett ”naturligt” svar på injektionen och skall förväntas ske. Vid
vaccinationsställena kan ofta svullnader palperas, vilket kan vara en
överkänslighetsreaktion. Andra förklaringar kan vara granulom* till följd av en
reaktion på adjuvans. Dessa knölar är ofta sterila och oömma, och de försvinner
på några veckor till månader.
* Ett granulom är en solid gruppering av inflammerade celler
som samlas i en klump eller solid struktur.
Vaccinationer
har visats öka risken för tumörer. Vissa studier visar att risken var störst
med vaccin mot FeLV och mot rabies. Samband har också påvisats efter
vaccination mot kattpest och kattsnuva. Frekvensen är dock generellt låg, och
uppskattas vanligen till 1-2 per 10.000 katter.
Vaccinassocierade
tumörer är lokalt aggressiva och kommer oftare än andra tumörer tillbaka efter
att man har opererat bort dem. Prognosen för katter med vaccinassocierade
sarkom är dålig. Hur och varför tumörerna uppkommer är inte känt. En hypotes är
att tumörerna orsakas av en kvarstående inflammation i kombination med komponenter
i vaccinet, men att också okända faktorer hos de drabbade katterna spelar in.
Eventuellt kan även andra injicerade substanser som ger kvarstående
inflammation orsaka tumörbildning. I en pågående (2003) studie vid SVA studeras
misstänkta vaccinassocierade sarkom (kvarstående knutor vid
vaccinationsstället) patologanatomiskt för att få utökad kunskap om förekomsten
av vaccinassocierade sarkom i Sverige.
Veterinären bör tillsammans med djurägaren göra en bedömning av nytta-risk för den individuella katten och upplysa djurägaren om att injektionen kan innebära en förhöjd risk för tumörer. Dock anser man det inte befogat att idag rekommendera att vaccination ges på annat sätt eller med annan revaccinationsintervall än den rekommenderade. Man uppmanar dock Europas veterinärer, vaccintillverkare och myndigheter att följa forskningen inom området, ha en hög vaksamhet och att se till att alla misstänkta fall verkligen rapporteras till berörd myndighet.
Hårlöshet på injektionsplatsen anses bero på en vaskulit
(kärlinflammation) och har huvudsakligen rapporterats efter vaccination mot
rabies.
Abscesser (bölder) kan orsakas av förorening av vaccinet med
bakterier eller svampar vid tillverkningstillfället. Det kan också ske en
infektion på grund av förorening i samband med själva injektionen.
Utomlands används intranasala (ges via nosen) vacciner för
både hund och katt. I Sverige finns ett intranasalt vaccin mot
coronavirusinfektion hos katt, där tillverkaren anger att nysning/snörvling ses
i anslutning till vaccinationen hos 12% av de vaccinerade katterna, men
Läkemedelsverket har ännu inte publicerat biverkningsrapporter för de år
vaccinet funnits på marknaden. När det gäller intranasal vaccination mot
kattens herpes och calicivirus anges biverkningsfrekvensen som förhållandevis
hög, men mer exakta siffror saknas. Symtom som kan ses är nysningar samt seröst
ögon- och näsflöde.
Utebliven
effekt efter vaccination
Inget vaccin kan
under normala förhållanden förväntas skydda 100% av de vaccinerade individerna.
Enstaka sjukdomsfall trots vaccination uppkommer därför, antingen pga kliniska
symtom av ett levande vaccin eller till följd av att fullgott immunologiskt skydd
inte utvecklats. Tre orsaker anses föreligga: egenskaper hos den vaccinerade
individen, egenskaper hos vaccinet eller ”den mänskliga faktorn”.
Den vanligaste
orsaken till utebliven effekt av vaccination hos unga djur kan kopplas till
halten maternella antikroppar vid vaccinationstillfället. Effekten påverkas
ibland även av djurets allmäntillstånd och förhöjd kroppstemperatur. I vissa
fall kan en eller flera batcher av vaccinet ha varit bristfälligt redan vid
tillverkning. Felaktig lagring av vacciner under transporten eller hos
användaren kan också bidra till nedsatt effekt, liksom användning av vaccin
efter utgångsdatum.
Smittsamma
sjukdomar sprids lättast där smittförande djur träffar tillräckligt många
mottagliga individer. Möjligheten till smittspridning är beroende av när och
hur länge en smittad individ är smittförande och hur länge smittämnet finns
kvar i miljön. Parvovirus överlever exempelvis mycket länge utanför värddjuret
och smittan kan på så sätt lätt överföras successivt till nya kullar. För en
del vanliga infektioner hos katt är yngre individer mer känsliga, speciellt
under perioden mellan maternell
immunitet och fullgott skydd efter vaccination. Vissa infektionsämnen kan
utsöndras lång tid från symptomfria smittbärare. Dessa djur fungerar som
reservoarvärdar i ett katteri och kan infektera alla mottagliga djur. såsom
kullar eller nykomlingar. Vissa vacciner, speciellt avdödade vacciner, ger
skydd mot klinisk sjukdom men förhindrar inte nödvändigtvis infektion.
Inhysning av avelsdjur och kattungar i olika åldrar tillsammans med vuxna och
halvvuxna djur som tillåts passera in och ut i avelsgruppen ger därför en ökad
risk för att hålla en smittspridning igång, även om vissa vaccinationsprogram
tillämpas. Påverkande faktorer är också
den hygieniska standarden i katteriet, liksom till antalet individer i
gruppen.
Den viktigaste
smittvägen till katterier är alltid introduktion av smittade individer.
Hälsokontroll av inköpta djur, inklusive kontroll av hälsoläget i gruppen
katten kommer från, är mycket viktig. Stressen som följer med nykomlingen kan
även aktivera latenta smittor i den egna djurgruppen (t.ex. herpesvirus) även
om den nya katten är frisk. Nya djur bör därför aldrig introduceras, och djur i
den egna gruppen bör inte utsättas för stress, när det finns dräktiga djur
eller kattungar i katteriet. Individuellt anpassad djurhantering, besöksregler,
vaccination, rengöring och desinfektion är viktiga för ett gott hälsoläge i
djurgruppen.
Stabila djurgrupper innebär mindre smittrisk än t.ex.
pensionat, utställningar och veterinärens väntrum där många olika katter
träffas och ibland har närkontakt.
Kattungar är särskilt känsliga för infektioner och bör
därför inte träffa katter med okänd hälsostatus eller många unga djur förrän de
hunnit utveckla ett gott immunsvar på nödvändiga vaccinationer. Okända katter
bör inte tillåtas komma i kontakt med kattungarna hos uppfödaren eller i det
nya hemmet förrän tidigast cirka två veckor efter avslutad grundvaccination.
Det råder
enighet om att djuren skall vaccineras, men det svåra är att avgöra just
revaccinationsintervallerna. På grund av kostnader för djur, djurhållning i
isolering, tidsfaktorn och djurskyddsmässiga skäl kopplade till
vaccinationsförsök med därpå följande infektionsbelastning är oftast en kort
duration av immuniteten dokumenterad för vaccinerna. Till detta kommer också
att flera vacciner innehåller många olika komponenter, vilket leder till att
revaccinationsintervallen är baserade på komponenten med kortast dokumenterad
duration.
*
Gruppen
föreslår att en permanent referensgrupp för vaccinfrågor rörande hund och katt
inrättas med representanter för forskning, diagnostik och klinisk
verksamhet.
*
Vaccin är
kostnadseffektiva läkemedel med förebyggande effekt som ska användas till rätt
djur vid rätt tillfällen. Korrekt använda vacciner skyddar mot viktiga och
allvarliga sjukdomar som annars skulle ha en mycket negativ inverkan på djurs
välbefinnande.
*
Det finns ett
behov av kontinuerlig fortbildning hos såväl veterinärer som djurägare.
*
Riktade satsningar bör göras för att kartlägga
sjukdomsprevalenser och interaktion mellan infektionsämnen inom svensk hund-
och katthållning. Information om prevalens och risk för sjukdom hos hund och
katt i Sverige saknas för de flesta smittämnen där vacciner kan vara en del av
bekämpningen. Ett vaccin ska bara användas om risken för att smittas och bli
allvarligt sjuk är större än risken för allvarliga biverkningar av
vaccinationen.
*
Forskning kring vacciner och vacciners
effekt både på individuell nivå och på populationsnivå är viktigt för att bibehålla
en optimal användning av vacciner. Riktade studier av misstänkta biverkningar,
t.ex. vaccingenomslag av levande vacciner samt vaccinassocierade sarkom är mest
angelägna för närvarande.
*
Biverkningsrapporteringen bör
intensifieras och bearbetningen av rapporterade data bör förbättras. Gruppen
befarar bl.a. att ju längre tid som förflutit sedan vaccinationen, desto mindre
är sannolikheten att påvisade förändringar rapporteras som misstänkt
biverkning.
*
Tillverkare av
vacciner bör i samråd med Läkemedelsverket finansiera nödvändiga utökade
utredningar av misstänkta biverkningar, enligt överenskommen definition, som
genomförs av oberoende laboratorier.
*
Texten i
FassVet är att betrakta som en information från vaccintillverkaren. De
vaccinationsintervall som rekommenderas i FassVet är de som företaget
dokumenterat effekten av vid registreringen av vaccinet men är inte att
betrakta som en bindande bruksanvisning för praktiserande veterinärer.
*
Valet mellan
avdödat och levande attenuerat vaccin bör grundas på vetenskap och beprövad
erfarenhet.
*
Rekommendationer för vaccination av katt i Sverige
måste ta hänsyn till risken för djuret att smittas. Samma vaccinationsprinciper
kan inte gälla för en ensam innekatt som för katterna i ett flerkattshushåll
där avel och utställningar ingår i vardagen. Korrekt vaccination är fortfarande
det viktigaste sättet att skydda djuren från vissa allvarliga sjukdomar.
Svenska veterinärer bör därför ta ett större ansvar för att bistå med korrekt
information och inte slentrianmässigt vaccinera enligt samma schema för alla
hundar respektive alla katter.
*
Djurägarens delaktighet i veterinärens bedömning av
ett djurs vaccinbehov bör ökas. Detta kan uppnås om veterinären, för att skaffa
sig en uppfattning om kattens/hundens risker.
Att växla mellan
levande och avdödade vacciner innebär ingen risk för katten. Om
grundvaccinationen gjorts med avdödat vaccin ger en uppföljande vaccination med
levande vaccin normalt en utökning till ett mer komplett immunförsvar mot
smittämnet. Om djuret grundvaccinerats med levande vaccin sker vanligtvis en
boostring av endast vissa delar av antikroppssvaret om uppföljande vaccination
görs med ett avdödat vaccin.Gruppen har valt att definiera vad som kan anses
vara basvaccin som alla katter i Sverige bör få, respektive tilläggsvaccin som
endast bör användas till katter som utsätts för speciella risker
*
Vaccin mot kattens calicivirus
*
Vaccin mot kattens herpesvirus/kattens
rhinotracheitvirus
*
Vaccin mot kattens parvovirus
*
Vaccin mot kattens coronavirus
*
Vaccin mot kattens leukemivirus
*
Vaccin mot Klamydofila
*
Vaccin mot Bordetella bronchiseptica
*
Vaccin mot dermatofytos
Kattungar som
lever i en miljö med högt smittryck bör vaccineras mot parvovirus, herpesvirus
och calicivirus redan från ca 6 veckors ålder. Med tidig vaccination är
åtminstone en del av kattungarna skyddade från ca nio veckors ålder även om
djurägaren måste upplysas om att en andel av ungarna inte får fullgott skydd så
tidigt på grund av maternal immunitet.
Med högt
smittryck avses här kattuppfödningar där kattsnuva förekommer endemiskt eller
hittekatthem. För att minska smittrisken för ungarna bör honan med ungar hållas
skilda från övriga katter till dess ungarna är grundvaccinerade. De främsta smittriskerna
i dagsläget är troligen parvovirus, herpesvirus och calicivirus.
Vid förstagångsvaccination bör djurägaren upplysas om att
djuret normalt har ett gott skydd mot sjukdom först cirka två veckor efter
avslutad grundvaccination. Det är viktigt att djurägare i detta sammanhang
förstår att det inte är vaccinationen som gör hunden/katten känslig för
infektion, vilket är en förekommande missuppfattning, utan att djuret är lika
oskyddat som före vaccinationen intill dess immunsvaret bildat antikroppar mot
vaccinet. För vissa vacciner inträder detta skydd tidigare, vilket i så fall
framgår av produktinformationen.
Vid konstaterade fall eller utbrott av en allvarlig smittsam
sjukdom i ett område rekommenderas en översyn av vaccinationsstatusen för djur
som utsätts för smittrisk. Vid utbrott av kattpest bör unga grundvaccinerade
djur som är äldre än sex månader och som inte fått sin ”ettårsbooster”
vaccineras. Likaså bör vuxna katter som vaccinerats för mer än två år sedan
boostras.
Ett ungt djur som inte är vaccinerat tidigare och som visar
tecken på infektionssjukdom löper större risk än ett friskt djur att drabbas av
vaccingenomslag vid vaccination med levande vaccin. Detsamma gäller för djur
som har infektioner som sätter ner immunförsvaret, exempelvis FIV eller FeLV.
Till sådana djur är avdödade vacciner att föredra om vaccination ska utföras.
Av gruppen
rekommenderade vaccinationsrutiner
Kattens calicivirus förekommer i olika varianter, men
visar sig oftast som en akut infektion i de övre luftvägarna. Viruset kan påvisas i munhålan hos kliniskt
friska katter. Kattens calicivirus kan överleva upp till 8-10 dagar i miljön
men är känsligt för lågt pH, hypoklorit eller kvartära ammoniumföreningar.
Vaccination med avdödat vaccin reducerar de kliniska symtomen men förhindrar
oftast inte en mild, lokal infektion eller virusutsöndring
Infektionen sprids från smittade katter. Virus utsöndras i sekret från
nos och mun och smittar framförallt via direktkontakt De flesta katter eliminerar
virus inom några månader och för en majoritet av katter är bärarstadiet inte
livslångt. Vaccinerade katter, liksom kattungar med maternella antikroppar, kan
bli infekterade, och kan i sin tur smitta andra katter, men får endast
lindriga eller inga kliniska symtom En smittbärande katt behöver inte ha
uppvisat några symptom.
Vaccinationsprinciper – kattens calicivirus
Vaccinernas effektivitet mot FCV (calicivirus) har på senare tid
ifrågasatts. Till exempel var i en studie hälften av katterna med akut eller
kronisk övre luftvägsinfektion från vilka FCV kunde påvisas fullt vaccinerade.
Stammar som påvisas från munhålan efter oral tillförsel av FCV kan skilja sig
från ursprungsstammen, och de har ofta blivit mer vaccinresistenta. Vaccination
med avdödat vaccin reducerar de kliniska symtomen men förhindrar oftast inte en
mild, lokal infektion eller virusutsöndring.
Kattens herpesvirus (FHV / FRV) drabbar katter i alla åldrar. Infektionen är normalt inte dödlig men gamla och riktigt unga katter får de mest allvarliga symtomen och där kan infektionen ibland leda till dödsfall. Det höljeförsedda viruset förstörs av vanliga desinfektionsmedel och torka. Det överlever upp till 18 timmar i fuktig miljö..
Inkubationstiden är 2-17 dagar och katten är smittförande omkring 2
veckor. Virus överförs via direktkontakt, genom saliv, tårar och nässekret.
Det förekommer även indirekt smittspridning. Vaccinerade katter liksom de
katter som har maternella antikroppar, och som exponeras för virus, kan
infekteras med FHV och bli kroniska smittbärare. Troligen blir 80-100% av de
katter som träffar på smittämnet symtomfria smittbärare. Viruset kan ligga
latens i långa perioder men kan t. ex. aktiveras av stress. Virus börjar spridas
7-10 dagar efter stress och sprids under cirka en vecka. Vaccination av
smittbärare eliminerar inte virus. Vaccination ger inte skydd mot infektion och
även vaccinerade katter kan få symtom och utsöndra virus. Sjukdomssymtomen är
dock generellt lindrigare än de symtom som ses hos ovaccinerade katter
Vaccination ger inte skydd mot infektion och även vaccinerade katter kan
få symtom och utsöndra virus. Sjukdomssymtomen är dock generellt lindrigare än
de symtom som ses hos ovaccinerade katter
Gruppens rekommendation
Vaccin mot kattens calicivirus samt herpesvirus är ett basvaccin som bör
ges till alla kattungar. Grundvaccination inleds vanligtvis vid nio veckors
ålder och görs med två vaccinationer med tre veckors intervall enligt
tillverkarnas rekommendation. Två grundvaccinationer rekommenderas, även med
levande vaccin, på grund av svårigheten att få ett gott skydd mot
herpesviruskomponenten i de kombinerade vaccinerna. Vid högt smittryck i besättningen
rekommenderas en extra vaccination från sex veckors ålder. Revaccination görs
vid ca ett års ålder. Ytterligare revaccination av vuxna katter som lever
inomhus utan kontakt med andra katter är inte nödvändig. För katter som
fortsätter att exponeras för smittrisker rekommenderar tillverkaren årlig
revaccination. Det finns idag inte publicerade data som styrker längre
vaccinationsintervall med de i Sverige tillgängliga levande
kombinationsvaccinerna. I USA har man valt att rekommendera revaccination vart
tredje år baserat på studier av avdödat kombinationsvaccin för att minska
antalet vaccinationer under kattens livstid
Felin infektiös peritonit orsakas av att ett coronavirus, som är vanligt
förekommande bland katter utan kliniska symtom, muterar i den smittade katten.
Det muterade viruset smittar vanligen inte, utan mutationen måste ske på nytt
i varje enskild katt. De flesta katter som smittats med FCoV gör sig av med
viruset inom 9 månader. När katterna hålls i grupp riskerar de dock hela tiden
att reinfekteras av andra katter. En del katter blir bärare av FCoV för längre
tid, kanske livslångt, och det finns också katter som är resistenta mot
infektion. De flesta bärarna av coronavirus utvecklar inte FIP, andelen är ca
5-12%. Katter som är bärare under en längre tid tycks löpa en minskad risk,
snarare än ökad, att utveckla FIP. Återinfektion tycks inte heller vara
förknippat med någon påtagligt förhöjd risk. Till riskfaktorerna för att
utveckla FIP hör kattens ålder (unga katter löper högre risk), frekvensen
utsöndring av FcoV och andelen katter i gruppen som är kroniska bärare av FCoV
Det finns också en ärftlig benägenhet att utveckla FIP
Coronavirus är känsligt för vanliga rengöringsmedel men kan överleva i
upp till 7 veckor i dåligt rengjord miljö.
Den främsta smittvägen för coronavirus sker via avföringen. Katterna
smittas ofta som ungar, om de lever i en besättning där coronavirus finns.
Viruset kommer in genom mun- och näshåla, förökar sig i tunntarmen, utsöndras
med avföringen och kan på så sätt smitta till andra individer. I de inledande
stadierna kan virus också föröka sig i slemhinnan i mun och svalg och i vissa
fall utsöndras i saliven. De flesta katter som smittas får inga symtom eller
endast lindrig diarré och de flesta gör sig av med viruset efter den akuta
infektionen. Vissa katter utsöndrar dock coronavirus under lång tid och utgör
kroniska smittbärare. På den svenska marknaden finns ett vaccin (Primucell FIP
vet) som ges via nosen till osmittade katter som är äldre än 16 veckor. Det är
mycket svårt att ge ett fungerande skydd till kattungar som föds i en smittad
uppfödning eftersom de vanligtvis redan är smittade i den åldern.
På den svenska marknaden finns ett vaccin (Primucell FIP vet) som
innehåller en levande virusstam och som ges intranasalt till osmittade katter
som är äldre än 16 veckor. Det är mycket svårt att ge ett fungerande skydd till
kattungar som föds i en smittad uppfödning eftersom de vanligtvis redan är
smittade i den åldern.
Vaccin mot FCoV är ett tilläggsvaccin som endast är indicerat i
speciella situationer. Sådana situationer uppstår då katter, äldre än 16
veckor, som inte är smittade med FCoV ska introduceras i en kattgrupp där
smittan finns endemiskt. Vaccination kan då ge ett visst skydd mot smitta
förutsatt att grundvaccinationen avslutas minst två veckor innan katten kommer
i kontakt med den smittade kattgruppen eller med katter med okänd smittstatus.
Att vaccinera huskatter är inte motiverat mot bakgrund av den låga smittrisken.
Det är också svårt att få effekt av vaccination mot FCoV i en smittad kattgrupp
eftersom alla kattungarna i gruppen oftast är smittade innan de kan vaccineras
vid 16 veckors ålder.
Kattens leukemivirus (FeLV) förekommer i tre subtyper; A, B och C.
FeLV-A är den vanligaste och är den variant som smittar mellan katter.
Katternas motståndskraft mot infektion med FeLV ökar påtagligt med åldern. Av
smittade kattungar blir de flesta kroniska virusbärare, och utvecklar förr
eller senare FeLV-relaterad sjukdom. Dessa katter är också en smittrisk för
andra katter. De flesta vuxna katter som smittas utvecklar antikroppar och gör
sig av med viruset. Kattens leukemivirus är känsligt för de flesta vanliga
rengöringsmetoder (t.ex. tvål, desinfektionsmedel, värmebehandling och
uttorkning) och överlever vanligen högst 48 timmar utanför katten.
Kattens leukemivirus utsöndras framför allt med saliven hos katter som
är smittbärare. Virus finns också i blod, avföring och ibland i urin men i
relativt små mängder. Eftersom virus är känsligt smittar sjukdomen framför allt
genom slickande och via bett. Ungar till en smittförande hona kan smittas i
livmodern men vanligare är att de smittas genom att kattmamman slickar dem
eller att de blir smittade via mjölken. Katter som är till synes helt friska
kan vara smittbärare. Eftersom katternas motståndskraft mot FeLV ökar med
stigande ålders, är vaccination mot viruset framför allt motiverat hos vissa
unga katter.
Eftersom katternas motståndskraft mot FeLV ökar med stigande ålder
(åldersresistens), är vaccination mot viruset framför allt motiverat hos vissa
unga katter. Vaccination istället för testning i uppfödningar är direkt
olämpligt, dels för att vaccination mot FeLV i en studie var associerat med
vaccinassocierade sarkom i högre grad än andra vacciner och dels för att de
vaccin som finns inte ger ett hundraprocentigt skydd mot sjukdomen hos kattungar.
Kattungar i en uppfödning skyddas betydligt säkrare från FeLV-smitta genom att
alla katter i gruppen testas så att smittade katter kan identifieras och
isoleras.
Gruppens rekommendation
Vaccin mot FeLV är ett tilläggsvaccin som bara bör användas till vissa
katter. Strikta innekatter som inte träffar andra katter ska inte vaccineras,
då de inte riskerar att bli smittade. Uppfödningar ska hållas fria från
infektionen genom testning för påvisande av symtomfria smittbärare, och
vaccinationer inom uppfödningar är därför inte aktuellt. I områden där
infektionen är mer frekvent kan vaccination av utekatter dock vara lämpligt,
framför allt för unga katter. Katterna vaccineras då två gånger med tre veckors
mellanrum vid nio veckors ålder eller enligt tillverkarens rekommendationer.
Revaccination av vuxna katter ska noga övervägas mot bakgrund av
åldersresistensen och den förhöjda risken för biverkningar.
Kattpest ses oftast hos kattungar men katter i alla åldrar kan smittas. De
vanligaste symtomen är feber, buksmärtor, kräkningar och senare diarré.
Obehandlade katter kan bl.a. dö av chock, uttorkning eller av en sekundär
bakterieinfektion. Överlevande katter utsöndrar virus i urin och avföring i
högst sex veckor. Parvovirus är ett mycket motståndskraftigt virus och det kan
finnas kvar i miljön (avföring) i månader till år.
Infektionen är
mycket smittsam och påträffas bland kattdjur över hela världen.
Inkubationstiden är 4-6 dagar. Katten smittas via direktkontakt med infekterade
djur eller från virus i miljön inklusive kläder och skor. Virus sprids via
avföring och till viss del via urin. I stora grupper av ovaccinerade, unga
katter ökar risken, äldre katter
får oftast endast lindriga symtom. Katter kan även smittas med vissa varianter
av hundens parvovirus. Kattungar är oftast skyddade av maternella antikroppar
upp till ca åtta veckors ålder (
Kattungar är oftast skyddade av maternella
antikroppar upp till ca åtta veckors ålder. Vaccin anses ge skydd mot såväl
klinisk sjukdom som infektion. Eftersom parvovirus är mycket motståndskraftigt
och kan föras med på skor, kläder och utensilier bör även innelevande katter
skyddas mot infektionen genom vaccination.
Vaccin mot kattpest är ett basvaccin som bör ges även
till strikta innekatter utan direktkontakt med andra katter. Kattungarna
grundvaccineras från nio veckors ålder Vid högt smittryck rekommenderas en
extra vaccination från sex veckors ålder. Revaccination utförs vid ca ett års
ålder. Mot bakgrund av publicerade studier förefaller årlig revaccination inte
vara nödvändig. Vaccinationsintervallen bör därför kunna utsträckas till minst
två-tre år utan risk för katten. I USA rekommenderas revaccination vart tredje
år efter grundvaccination och ettårsbooster. Vid grundvaccination av en vuxen
katt, som inte har något kvar av den maternella immuniteten, behövs endast en
vaccination vid användning av levande vaccin.
Chlamydophila felis (hette tidigare Chlamydia psittaci var felis) är en bakterie som lever och förökar sig inne i celler, men också har en extracellulär fas. Utanför kroppens celler förekommer klamydofila som så kallade elementarkroppar, och dessa kan infektera andra katter. Chlamydofila felis kan ge allvarliga symtom hos kattungar i form inflammation i ögats bindhinna. Vuxna katter får ofta lindrigare symtom. Vuxna katter kan vara smittbärare, och reaktivera infektionen och smitta i samband med stress, t.ex. vid dräktighet. Elementarkropparna kan överleva några dagar i miljön och är känsliga för vanliga rengöringsmedel.
Smittvägar
Klamydofila utsöndras framför allt i ögonsekret och smittar främst vid
via direktkontakt. I undantagsfall kan den smitta korta avstånd luftburet,
eller via föremål. Vaccination mot klamydofila har visats lindra de kliniska
symtomen, men vaccinerade katter kan bära på organismen och därmed vara en
möjlig smittkälla för andra katter. Chlamydofila felis torde inte utgöra någon
zoonosrisk för personer med normalt immunförsvar.
Vaccination mot klamydofila har visats lindra de
kliniska symtomen, men vaccinerade katter kan bära på organismen och därmed
vara en möjlig smittkälla för andra katter. Maternell immunitet hos kattungarna
kvarstår i 9-12 veckor.
Vaccin mot klamydofila är tilläggsvaccin. Ett vaccin
mot klamydofila, som också ger skydd mot kattpest, kattsnuva och kattens
leukemivirus, finns på den svenska marknaden. Vaccination mot klamydofila kan
vara befogat i miljöer, framför allt uppfödningar, där klinisk sjukdom orsakad
av Chlamydophila felis annars är ett problem. Poängteras bör att vaccinet i
dessa miljöer skyddar mot kliniska symtom men att spridning av smitta mellan
katter fortfarande kan äga rum. I miljöer med återkommande kliniska problem av
klamydofila rekommenderas grundvaccination två gånger från nio veckors ålder.
Revaccination görs årligen.
Bordetella
bronchiseptica är en bakterie som är en av de viktigaste orsakerna till
kennelhosta. Bordetella bronchiseptica har på senare år även
uppmärksammats i samband med övre luftvägsinfektion även hos katt och påvisas
ibland i övre luftvägarna hos katt utan samtidig påvisbar virusinfektion. Experimentell
infektion av kattungar har orsakat klinisk sjukdom, och även vid naturlig
infektion ses de allvarligaste symtomen hos kattungar. Bakterien kan också
isoleras från luftvägarna på kliniskt friska katter. Bakterierna kan överleva
länge under varierande förhållanden men är känsliga för UV-strålning, höga
respektive låga pH-värden samt de flesta desinfektionsmedel.
Bordetella
bronchiseptica smittar huvudsakligen genom direktkontakt. Smittade hundar
utsöndrar som mest bakterier en vecka efter infektionen, men utsöndrar relativt
stora mängder bakterier så länge de har symtom. Bakterier kan påvisas i upp
till 14 veckor efter genomgången infektion.
För katt
finns ett vaccin för intranasalt bruk, som innehåller levande attenuerad
Bordetella bronchiseptica. Vaccinet är centralt Europaregistrerat men
marknadsförs inte ännu i Sverige.
Vaccin mot bordetellos är ett tilläggsvaccin för såväl katt som hund.
Avseende Bordetella bronchiseptica hos katt är tveksamheten stor. Vaccination
med det intranasala vaccin som framställts för andra marknader ger en
uppformering av vaccinstammen i övre luftvägar hos katt samt kliniska symtom
och överföring till andra katter. Det finns idag inga indikationer för
användning av vaccinet och det bör därför inte användas innan smittläget
klarlagts och jämförts med andra, vanligare orsaker till övre luftvägsproblem
hos katt.
Dermatofyter är ett samlingsnamn för en typ av svampar som ibland kan
infektera djur eller människor. Hos katt är Microsporum canis vanligast. Även
andra typer av dermatofyter kan angripa katt. Vid dermatofytos ses ofta
hårlösa fläckar med grå krustor och fjällande hud, med eller utan klåda, till
följd av att svamparna brutit ner keratinet och fläckarna ökar i storlek
allteftersom svampinfektionen breder ut sig. Symtomlösa smittbärare förkommer
hos katt.Dermatofyternas sporer kan överleva länge i miljön men förökar sig
endast när de har tillgång till levande hud, hårstrån eller annat keratin. Vid
rengöring måste alla synliga hårstrån tas bort därefter avdödas kvarvarande
svampsporer med desinfektionsmedel. Dermatofyter är känsliga för flera vanliga
desinfektionsmedel som baseras på bensalkonklorid, hypoklorit eller glutaraldehyd,
men avdödas inte av fenoler och alkohol.
Dermatofyter smittar genom direktkontakt eller genom kontakt med
svampsporer via filtar, borstar eller andra typer av indirekt smittöverföring.
Ett avdödat vaccin som ges djupt intramuskulärt och
doseras efter kroppsvikt finns registrerat på den svenska marknaden för katt,
hund och häst. Vaccinet ger relativt ofta smärtande svullnader på
injektionsplatsen och kan tillfälligt förvärra de symtomen när det ges till
djur med klinisk dermatofytos. Vaccination förhindrar inte uppkomsten av tysta
smittbärare. Tidigare studier har visat på ett mycket begränsat värde av
vaccination som förebyggande åtgärd.
Vaccinet är definitivt ett tilläggsvaccin för vilket det i nuläget
saknas grunder för i svenska kattbesättningar. Vaccination skulle möjligen
kunna underlätta saneringen i en besättning med stor smittspridning men då
enbart som komplettering till andra åtgärder.